Arresten:

 72 timmar..
Max antal timmar man får sitta i arresten. Tro mig det kändes som så, så mycket mer. Jag hade ingen tidsuppfattning alls. 
Jag satt utan min medicin, utan att få ringa mobila teamet, ännu mindre veta vad klockan var eller hur länge jag hade suttit i denna kalla, gula cell med en madrass och ett skrivbord. Du fick en filt men den värmde ingenting. Helt instängd med mina tankar..

3 gånger om dagen fick jag mat, men jag kunde inte äta. Fick 2 koppar kaffe men det var allt. Jag fick inte ha snus, men gå till en rökruta efter måltiden som var som en instängd hundbur. 

Allt jag ville var att få komma ut i friheten.. 

Det var ett förhör på söndagen, min jouradvokat var en gammal gubbe som knappt hörde vad man sa. Enda positiva var att han gav mig snus, mycket till hjälp var han inte. Jag blev delgiven mina misstankar och efter förhöret skulle jourhavande åklagare besluta om jag skulle bli fri eller inte. Det blev jag inte.

På måndagen var det ytterligare ett förhör med en ny advokat, en som jag har haft tidigare, så hon kände till mig iallafall. Återigen togs det upp till åklagare men jag blev kvar ännu en dag.

Måndagen blev jag även fotograferad och mina fingeravtryck hamnade i deras system. Jag genomgick även rättsundersökning av kroppen och dokumenterade mina skador, det tog nästan 2 timmar. 
Arrestvakterna som arbetade var extremt otrevliga och de berättade ingenting om någonting. Man kände sig verkligen som en hund i bur.

På tisdagen kom det två kriminalvårdare och skulle skjutsa mig till Linköping på häktesförhandling. Jag fick ett midjebälte och handfängelse så började resan...