Hon har bott utomlands och arbetat men nu är hon i Sverige och bosatt sig här.
Jag har aldrig varit avundsjuk på henne. Borde jag kanske? Jag vet inte..
Vet inte om de låter komplicerat men har tre småbröder som jag bor med. Jag ser tillkommlingen som min bror, för menar, han bor med oss, vi umgås och lever som en familj, så inte så lustigt att när någon frågar är de min bror.
Har två småbröder förutom Alle som jag bor med. Den ena 19 och minstingen fyller snart 18.
Så jättesmå är de inte :p fast jag önskar ibland :p
Minstingen är lik mig, både till sättet och utseendet. På bilder är de inte många som ser skillnad, ibland inte i verkligheten heller. De jag har gemensamt med minstingen är typ allt: Musik, tjejer piercingar tatueringar datorer, film och bilar. Vi gillar typ samma saker. Och jag har alltid varit den som står vid hans sida, fast vi hatar varandra ibland men de hör till.
Alle o min andra bror är väl som syskon mest. Datorer och spela är vad de gör.
Åker bil och träffar folk :)
Vi har flera gemensamma vänner och tillfällen kommer som vi umgås mer än vanligt.
Jag har en halvbror, han är snart 40 tror jag typ, han bor med sin tjej i Växjö:) Vi brukar umgås nu för tiden, åker iväg på saker tillsammans eller bara umgås.
Och sen har jag min farbror, som vi ser som vår bror. Han va kanske 11 eller 12 när hans föräldrar dog, så min mamma blev som typ vårdnadshavare och vi växte upp med honom.
Han bor med sin fästmö och son drygt 5 km från min mor. Så vi brukar ses :)
Jag vet inte hur de är att vara ensambarn, och på något sätt, så är jag glad över de. För när man är flera, visst man bråkar och kommer inte alltid överens, men man har alltid någon där. Man är aldrig ensam, om man inte själv vill de.
Och de tycker jag är skönt.
Även om mina syskon är kokobäng och helt knas, så är blod starkare än vatten :)
1 kommentar:
bra sagt det. :)
och ja, det blir ju en hel del syskon, när man tänker efter, hehe! ;)
Skicka en kommentar