Saker som verkar så rätt, är åt helvete fel.
Någonstans på vägen glömde jag vad jag ville, vem jag var. Lät mig åter igen bli överkörd, av den som skulle vara min livskamrat. Att kärleken ska vara så åt helvete jobbigt.
Ville bara ha mitt liv, med någon, inte bara Ett liv med den jag älska o ingen annan.
Man är två i ett förhållande, ja, men för det måste man kunna ha varsitt liv med.
Men inte alla som klarar av det...
Jag orkar inte bry mig längre.
Vissa ord gör ondare än andra. Men kanske lika bra att det är som det är nu.
Du verkar ju inte säga något annat heller, men hoppas du är glad över att det blir så nu, så slipper du vara med någon som får dig må dåligt för att jag velat ha mina vänner, min fritid med och utan dig.
Men vart va de på väg när du inte ens kunde se att jag bara ville ha tid att tänka, tid att slippa tänka, ville säga allting till dig då, men det skulle bara bli mer fel.
Hur säger man till den man älskar, att livet är skit, att man gå och är deppig, men hjärtat log när jag såg in i dina ögon.
Men inget annat va bra.
Satt i min bubbla med tusen tankar, men ingenting kom ut.
Jag är inte bra på prata, jag vet, och du vet/visste varför.
Men jag försökte
Inte ens kaffe är gott längre.
För det påminner mig om en mening, jag sa till dig
"Jag älskar dig mer än vad det finns kaffebönor i världen"
"Ett liv utan dig, är som att inte få kaffe på morgonen"
Ord gör ingen skillnad längre...
Inte tårar heller
Broken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar