Från Djupet

Längst in i hjärtat, där är det en mur. som täcker det heligaste, det ingen får veta.
Den muren är okrossbar, föralltid.
Det är vad man tror och inbillar sig.
Förr eller senare så rivs muren, inte mycket, men det börjar med en spricka.
Tills den är riven.
Men på något sätt byggs muren upp, men sprickorna känns fortfarande.

Det är som hela hjärtat känns när ett förhållande brister. Lögnerna kommer fram, tårarna slutar inte rinna, smärtan vägrar försvinna.
För även om tårarna till sist tar slut för ett tag, kommer det nya.
Samma med kärleken.
Tar det slut kommer det en ny, men sprickan inom en finns kvar.

Vissa tycker jag är stark som gått igenom allt och ändå står kvar. Men har ni någon gång sett hur tårarna bara rinner, livslusten försvinner, ångesten vinner?
De som säger de alltid ska finnas kvar, stannar bara så länge allt är bra. Sen då?
Borta med vinden.

Jag är inte starkare än någon annan, jag bara vägrar visa mig svag.
Jag är inte bättre än någon annan, alla gör olika.
Och ibland, bara ibland skulle det va skönt att va en enkel människa utan ångest, utan hårda murar.
Men ändrar man sig, förändras hela ens liv, och jag är inte beredd på den förändringen.
Inte nu, men kanske senare.

Jag är som en glass, smälter av värme och kärlek, men blir som pinnen när man kommer för nära, tillslut blir jag slängd.

Kärleken är inte komplicerad, det är bara människorna som gör den så svår.

Jag tänker inte gå in på mer detaljer, det gör för ont just nu.
Men med denna texten kanske man tänker till lite extra inom sin tid:

Tittar på himlen, från ett fönster där jag sitter.
Men jag är ensam den här gången.
Saknar ljudet av ditt skratt i mitt hjärta.
Så jag ska bara blunda.
Och jag trodde aldrig att det skulle sluta så här.
Jag saknar sötman i din kyss.
Nu någon annan långsamt tar min plats.
Jag tänker på det varje dag.
Nu tänker jag på alla de gånger vi delade tillsammans.
Alla de goda och dåliga.
Nej, jag sa att jag är ledsen.
Och inte att jag ville du skulle gå
Men jag kan inte hålla skylla mig själv
varje del av mig känner orsaken
Jag kan inte fly min ensamhet.
Men jag måste ju finna styrkan att säga att det är okej.
Jag vet att denna smärta kommer att försvinna.