vissa besked i livet ändras ens syn,
Det gjorde dt för mig, knappt en vecka sen.
Eller jag tror det började redan på sjukhuset, när jag gick igenom korridoren, fram till luckan, för att fråga efter min flickvän.
Känslan i magen - obeskrivlig.
hon skulle ju bara till vårdcentralen, sen får jag veta hon skickats till akuten :/
Hennes föräldrar hämtade mig. Visade var jag skulle gå in
Stegen ekade, benen darrade, min hjärna tänkte allt och ingenting, men givetvis det värsta :/
Jag hittade hennes rum, hon satt på stolen.
Hon blev glad att se mig.
Lugnande känsla inom mig.
Läkarna kom och de gick. Gjorde tester, vi fick vänta, gjorde fler, vi fick vänta.
Millan satt på sjukan 7 timmar, jag mindre.
Millans pappa kom tillbaka, han bjöd mig på kaffe i cafeteringan.
Allting bara bubblande inom mig. ville nog mest gråta
tillbaka ner vi gick, vi mötte millan i rollstol, hon skulle till våning 5 :/
Millans pappa åkte hem, jag satt med Millan och höll henne sällskap, sen tog jag sista bussen hem
den natten sov jag ingenting...
Dagen efter åkte jag igen till henne. tog med mig saker som hon bad om.
De ekande stegen i den stora korridoren skrämde mig. vita väggar, vita rockar
Hon var inlagd en vecka.
3dagar innan hon blev utskriven gjorde hon ryggmärgsprov. MS prov och andra i samma veva.
Jag satt jämte henne och höll henne i handen, när deras nål var i Millans rygg.
När hon kom hem, har jag aldrig sett henne så lycklig av att vara hemma. Jag förstod henne.
Sömnlösa nätter, ensamhet och tusen tankar.
Millans närvaro gjorde mig lugn
Höll om henne hela den natten, tror jag grät innan jag somnade
Den 3e Januari åkte hon till sjukan för att prata med läkaren.
När hon kom hem på kvällen, var det inga bra svar :/
Allting är jobbigt, att veta att hon aldrig kommer bli helt frisk, att hon jämt måste äta medicin, att aldrig veta vilka biverkningar hon får, eller veta riktigt hur hon mår :/
Jag kan ändå vakna upp med ett leende var morgon för Millan ligger jämte mig.
Visst kanske lite snarkande, men hon är här, med mig.
Och dt gör min dag.
Att inte kunna göra ngt för henne, som gör henne frisk, får mig känna maktlös.
Var finns den Guden alla pratar om?
Men oavsett om vi gråter i varandras armar, eller en av oss, så kan vi ändå få varandra att skratta. För längtan efter Den stora dagen, allt vi ska göra i sommar, allt som är bra, får oss att le, och jag vet, hon är den som gör mig lycklig, hur sjuk hon än är, eller kanske blir, så kommer jag stå vid hennes sida och älska henne i nöd och lust
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar