Jobbigt :/

Jobbigt när olyckor händer familj eller vänner :( Man vaknar upp på något sätt, får tankeställare

Är väldigt glad och tacksam över att skadorna på honom inte blev värre, tyvärr fick hunden mer skador =(

Man leker och ler

blundar för det mörka

Vill inte se

Den sanning som man ändå söker

Livet är för kort

Lyckan vi fått

Varar inte förevigt

Det tar 9 månader att göra ett liv, men en tiondelssekund att förlora det.

Jag tar åt mig, får tankeställare, menar vi brukar åka med honom, och vår vän M som med gör dt, tänk om hon suttit med, tänk om vi suttit med.. Vad hade hänt?

Dt skrämmer mig faktiskt. Ganska ordentligt :/

Och jag är modig nog att erkänna dt, såna här saker tar på mig :/ mer än vad jag önskar många stunder.

Jag va inte alltid bilrädd innan, nej jag älskade åka bil, sova i de och åka massa, men sen kom olyckan, dagen innan julafton för nu tre år sen, och allting kunde varit över.

Men jag tror dt finns en anledning att man lever kvar, Som J sa idag: Tror dta har en mening.

Och jag tror honom. Jag tror på att allting som händer har en mening.

Jag förändrades efter olyckan, var alltid nervös när jag skulle åka bil, så illa att jag till och med fick ångest.

Sen kom ångesten mer och mer, jag blev inte bara rädd för bilar, utan allt. Ångest för att dö.

Ångest för att leva.

Och ärligt, jag vet inte vad som hände, men ångesten dämpades, den kommer tillbaka ibland, försöker att tänka på annat. För jag fick ingen hjälp. För jag tror inte på att medicinering funkar. Och därmed "Godtar jag inte behandlingen" som de så fint kallade dt.

Men Vad hjälper medicin då? Man bara förtränger, samlar dt i en hög, eller bubbla. Vad händer när bubblan spricker?

Lev livet och ta vara på de som betyder <3