När man har förlorat allt man hade, kan man bara vinna.

Om man bara tror på sig själv, har styrkan, har viljan.

Om man inte har någon dröm, hopp eller vilja, vad lever vi då för?

Vad finns de då att kämpa för?

Det är så lätt att man träffar någon, vem som helst, som man kanske hänger upp sitt liv på, och de är inte bra, för vad händer om personen skulle försvinna?

Det hände mig ett antal gånger. Men speciellt en gång jag aldrig kommer glömma även om jag så önskar, inte att de blev som de blev, utan att de hände som de hände: Jag träffade en tjej, som redan då jag ville dela mitt liv med. Vara henne nära och ja allt sånt. Jag var verkligen kär. Mer än någonting.

Smärtan när tillfället kom när jag inte längre kunde prata med henne. Hon försvann. Lika snabbt som hon hade kommit in i mitt liv.

Hon lämnade kvar tomma ord, brutna löften.

Det kändes som man slog en hammare mot glas, så lät mitt hjärta.

Efter drygt en vecka fick jag sms av henne. Hennes löften kom tillbaka. Hon ångrade sig.

De gjorde så ont. Visste inte om jag skulle klara av det. Att börja om när mina känslor fortfarande va starka. Inte lika starka som i början, men nästintill..

Jag försökte komma på vad jag hade gjort för fel mot henne.

Det tog tid för mig, att våga öppna mig igen. Ville säga de tre orden, så små på jorden men så stor betydelse ändå.

Det var svårt. För rädslan, att hon skulle försvinna igen, bara tanken på de gav mig djup ångest och tårar som inte slutade rinna.

Jag ville veta vad jag hade gjort för fel första gången, att allt blev som de blev, så jag inte gjorde samma fel igen. För jag är bergsäker, att hur gullig jag än försökte vara, hur mycket jag än tänkte på henne, hur mycket jag än ville skrika ut allting jag någonsin känt för henne så gjorde jag någonting fel.

Och smärtan sitter kvar än idag. Även om jag borde lägga de bakom mig och gå vidare.

Man ska inte hänga upp sig för mycket på de förflutna, för då kommer man inte framåt. Men ibland, händer de att jag kommer på mig själv, blicka tillbaka på livet. Tänker hur de kunde varit annorlunda.

Men jag vet, att om man inte har något att se framåt på, så blir man lätt fast i de förflutna, kanske aldrig kommer loss. Vad gör man då?