Kyrkogården är stor och enslig.
Blad som faller från träden, följer vinden tills de når marken.
De är ganska lustigt hur allting flyter på, fast att någons liv har slutat..
Jag menar, vår tid stannar inte upp. Man fortsätter livets vandring ändå. Även om de är jobbigt.
Men ingen har ju sagt att de ska va lätt att leva.

Minns en gång jag sa: Jag vill leva förevigt, men nu i efterhand, vem vill de?
Ska man förlora alla, träffa nya, leva vidare?
De låter inte som något jag vill göra..

Fast jag är rädd för att dö, de skrämmer mig riktigt hårt, men jag är inte rädd för döden.
Jag vill bara inte vara den som ser på när sina nära och kära försvinner