I alla lägen hanterar vi saker olika.
Om vi blir arga, ledsna, besvikna, svikna..
Ja you name it..
Oftast läggs de under samma kategori: Självskadebeteende.
Men även för de som säker hjälp för de kan alla inte få rätt behandling. Oftast får man medicin, men de bara dämpar känslan, den får dig inte att glömma hur ditt mående egentligen är. Man bara gömmer sina problem. Istället får man leverskador av medicinen, men man blir inte frisk. Vissa klarar av att prata om de, men om man inte hittar orden då? Eller den terapeuten som man har inte går att prata med. För de kan va sån enkel sak. Så skiter man i att gå dit, så sitter man och skadar sig ändå.
Men ibland behöver man bara en vän att prata med, någon som förstår utan massa krångliga termer och mediciner.

Man behöver bara någon som bryr sig
Någon som förstår hur man egentligen mår
man kan gå länge, ja dagar, månader år
utan att få stöd
De kan bli ens död.


Man är inte onormal bara för att man mår dåligt.
Och de är inte alltid lätt att prata om de, när de oftast är svårt att förklara i ord.
Och de är inte lätt att prata om de, när samhället inte kan acceptera "onormalt"
Men för mig är "onormalt" om man INTE mår dåligt i denna värld..

Bara vad jag tycker.. Och tror ganska många håller med mig.
Visst man kan må bra vissa stunder, för man hittar någonting som gör en glad.