Och nu har gränsen överträtts.
Jag orkar fan inte längre vara den äckligt snälla, förstående människan.
För vet ni vad? Man tjänar ingenting på det ändå!
Jag har försökt. Jag ändrade hela mitt liv jag blev snäll, omtänksam, gjort allt för alla, men jag har inte fått något tillbaka
Jo utnyttjad, sårad, sviken
Ingen älskar en Nolla, men jag var iallafall mig själv.
Men efter denna helgen har jag förstått, vilka man kan bry sig om, vilka som är värda lite omtanke och förståelse, men inte alla. Vissa människor ska inte finnas i ens liv, hur mycket man än vill
Nu är det jag som säger hejdå, till de som jag faktiskt inte klarar av, för ni ger inte mitt liv någon större mening.
Jag menar, jag har inte gjort någon i denna stan ett jävla skit, men ni hör mitt namn och har redan dömt. WTF ni känner mig inte!
Jag har hört mycket om mig från andra, som jag faktiskt inte ens visste själv
Man märker hur människor är i en sån här liten håla, hur mycket vissa människor har så mycket brist på liv så ni måste verkligen snacka skit och försöka förstöra för de ni inte känner, inte ens vet någonting om.
Jag var tillsammans med P, okej, hon var en idiot. Otrohet, lögner svek. Det är hon i korthet. Okej, vi hade bra stunder, dvs de stunder vi precis blivit tillsammans igen. Några timmar senare var det likadant igen.
Okej, Jag gjorde mitt bästa, jag sa hejdå till ALLA mina vänner för att hon inte ville jag skulle ha vänner, och jag gjorde det. Av kärlek. För aldrig i mitt liv att jag hade älskat någon som henne. Men sen kom det ett uppehåll, som hon gjorde, och jag träffade nya vänner, skaffade mig ett liv rent ut sagt.
Sen kom hon tillbaka. Och jag höll på att förlora mina vänner då. Vissa stack, andra stannade kvar.
Sen nästan ett år senare, gjorde hon slut för sista gången. Hon gjorde slut dagen innan vår 2årsförlovningsdag. Okej, hennes val,för vad spelade det för roll att jag älskade henne? Ingenting. För hon klarar inte av att bli älskad!
Jag gjorde inget mer försök till att bli tillsammans. Inte en gång till.
Jag packade mina väskor och "rymde" till min kusin, som förstod att antingen kom han och hämtade mig, eller så var det sista gången någon skulle se mig i liv.
Han hämtade mig, och jag visste sen ett tag tillbaka att en tjej som heter K va kär i mig.
Jag gav henne en chans för att "undgå" att bli tillsammans med P igen.
Det var svårt.
Som fan.
Men k och mitt förhållande var inte det bästa, även om folk såg det så.
Jag hade min skola, och mina vänner, så jag var mer med dom. Helgerna var det alltid fest, även om K inte ville jag skulle dricka, men på något sätt var jag tvungen att få bort min smärta.
Jag pratade med P till och från under tiden,
Men hon var alltid så svartsjuk och jag klarade det inte.
Inte mer
Sen när K & jag hade 2 månader träffade jag L.
Det tog slut mellan mig och k, och jag och L blev tillsammans
Deprimerad, det var jag, och ingenting blev bättre av att L kom till mig en timme om dagen. Jag vande mig sen, det vill säga precis innan hon flyttade in.
Vi hade bra stunder, men hon var svartsjuk, och blev det inte som hon ville så blev allting i bråk :/
Vet hon var otrogen mot mig, och även om hon vände på historien, så finns det de som kom med bevis, men jag höll tyst, Jag brydde mig inte så, bara hon älskade mig så var det lugnt för mig
Sen kom dagen hon hamnade på behandlingshem och alla hennes löften om att aldrig lämna mig, blev lögner. Hon gjorde slut genom att blocka mig på facebook och ta bort mig på alla sidor.
Förklaring= ingen.
Det tog ett bra tag innan jag släppte henne, fast alla sa till mig, hon förtjänar dig inte.
Nej det gjorde hon nog inte, för att även om jag berättat en del, så finns det mycket som hänt, men som aldrig lämnar mitt huvudet eller tankar.
Det bara är så.
För jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för jag hade kunnat skaffa mig stake och gjort slut istället för att stå ut med all skit.
Jag pratade mycket med T. Vi började prata den 15 mars, och eftersom L hade fullt upp med sina dejter hit och dit, så kunde jag prata med min nya vän.
Och hon fanns där, stannade kvar. I ungefär 9 månader.
När hon sa att hon var kär i mig, visste jag inte ut eller in, upp eller ner.
Och sen hände det en sak, och T försvann ett tag från mitt liv, och jag blev tillsammans med D.
Sen kom T tillbaka, ångrade sig, jag förlät henne och den 27 september åkte jag till T och var med henne och hennes vänner i 2 veckor.
Och när jag var där, kände jag mig faktiskt accepterad för den jag var.
Okej, att det finns folk som bara måste snacka skit & lögner, det finns överallt, men dom hade inga bevis, så vad skulle vi tro på? Sanningen eller deras ord..
Och T och mitt förhållande känns längre, men på ett bra sätt
Okej, jag tvekar ibland, rädd för att bli sårad igen. Men jag ger henne en chans.
Och därför blev allting jobbigt nu när jag träffade P igen.
Min bästa vän men är som en främling.
Och att sno min mobil, skicka sms till folk som du inte vet vilka det är, det är fucked up.
Brist på eget liv.
Men okej, jag ska betala 300 till dig eftersom jag vet hur desperat du är.
Du ska få pengarna och jag får det som tillhör mig.
Jag hatar denna stan, jag kommer fortsätta vara jag, men jag kommer inte ta någon skit.
Jag säger vad jag tycker/tänker /känner och folk i denna stan kan köra upp någonting!
Så är det.
Mina äkta vänner, ni som stannat genom åren, kärlek i mängder, respekt och evig tacksamhet <3
Ni andra, ni är ingenting i mina ögon