var hon här vid min sida.
Ett andetag va hon borta
Finns många ögonblick i mitt liv, som jag önskar kunde varat mer än ett ögonblick eller aldrig funnits
Men då skulle de nog inte vara samma sak att minnas
Ibland känns de som att jag ser mitt liv i film ögonblick. Ni vet när musik spelas, man fastnar med blicken och man bara får ett leende på läpparna:) De är underbara små ögonblick som gör livet lite mer roligt:)
Ett ögonblick i livet jag har haft svårt att släppa, den dagen allting förändrades för mig. Jag trodde jag hade drömt allting, en hemsk mardröm som visade sig vara verklighet....
Dagen började som alla andra dagar i ens liv. Mamma väckte oss tidigt för att vi skulle göra oss klara för att åka. Vi skulle till Skåne. Stämningen i bilen ner har aldrig varit så dyster.
Tårar som höll sig inne, sammanbitna miner från oss alla.
Jag stängde ute allting, hade min musik på hög volym i lurarna och papper i handen.
Resan ner kändes som en evighet, men när vi väl va framme va vi bland de första som va där. Min moster och hennes barn hade kommit nästan samtidigt som oss,och min moster tog mig under sin arm och vi gick ifrån för att prata.. Hon om någon visste hur hårt detta tog på mig. Hon sa: Du behöver inte försöka visa dig stark..
Hennes ord gjorde mig starkare. Det blev på något sätt lättare att bita ihop, för stunden.
Vi gick en runda, utan mer ord. Bara luften, stenarna, vi..
Jag sa inte många ord under den dagen, och det fanns inte så mycket att säga heller. Vid 10 gick vi in i kyrkan. Tankarna och känslorna höll sig inte borta. Men tårarna gjorde. Kanske va de vad jag egentligen skulle göra, men kunde inte. Kunde bara inte då. Bara satt där och lyssnade på musiken som spelades. Jag skulle sjungit, men tror inte jag skulle klarat av de.
I slutet av ceremonin eller vad man kallar de, skulle de närmaste gå fram och lägga blomma och säga farväl.
Långsamt, långsant, kändes som en evighet innan vi va där framme.
Kommer ihåg var steg jag tog, varje ben i kroppen stretade, drog sig tillbaka, gjorde ont. Ville springa därifrån, försvinna gå upp i rök. Men fanns ingenting jag kunde göra.
Kistan va i brunguld färg. Massa rosor överallt runt den.
Jag tittade, men såg inte.
Jag minns inte om de var min mor eller moster som la sin arm om mig och pekade på den lilla skylten: Du är förevigt Älskad & saknad
sen de närmaste namnen på vår släkt. Skylten va i guld.
Då kom alla tårarna. Kunde inte hejda mig, kunde inte sluta gråta. Allting kom ut. Visste inte vad jag skulle ta vägen och mina ben orkade inte hålla mig uppe.
Jag fick hjälp ut ur kyrkan, de andra kom efteråt.
Det va dagen jag kom på att, allting förändras, ingenting blir mer som förut. Livet fortsätter, men man minns och man ändrar hur man blir när man förlorar någon som står en så nära.
Efter Hon försvann, blev jag inte samma som jag var innan. Det var bara efter begravningen som jag på ett sätt förstod att hon verkligen var borta, men det tog mig flera år att verkligen förstå de på riktigt. Saknar henne. Klart jag gör. Hon förstod mig ju. Hon fanns alltid där.
Nu är det 9 år sen hon bytte planhalva. Men minnen med henne kommer alltid leva kvar.
Förevigt Älskad, förevigt Saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar